Sammanfattande sida: Deltakonceptet, Deltatest & Vikhus

INNEHÅLL:

• Försäljningsunderlag med bildgalleri • Specifikation

Klicka här för att gå vidare till sidan om Vikhus by.
Den sista båten som byggdes av båtbyggarna i Vikhus by 1964.
Colliehunden Jeppe vaktar.
DELTA-KONCEPTET är hemmahörande i gränslandet mellan filosofi och naturvetenskap.

Konceptet har sitt ursprung i svensk patentansökan 1200737-3.

Förtydligande kommentarer finns att läsa, som inlägg på filosofiforum.se under rubriken Filosofi, i tråden, Vad utgör medvetandets referens?

Föreliggande sammanfattning skall ses som en uppdaterad kortfattad introduktion till ursprungstexten. Vissa kompletterande förtydliganden har tillkommit, för att bl a bättre belysa en tänkbar princip för medvetandets inkl ”jagets” växelverkan-samband med ett överordnat balanserat och tidlöst universum. Målsättningen är att vid behov successivt komplettera texten.

Då konceptet inte är skrivet utifrån några akademiska normer, och innehållet antagligen saknar motsvarighet i facklitteraturen, uppfattas konceptet förmodligen som både säreget och udda. Uppsatsen är genomgående baserad på egna resonemang, fristående från etablerade teorier. Den nu aktuella etappen, rör i första hand fenomen associerade till fältteori. Konceptet kan därför betraktas som en fältteori, inkluderande koppling till vårt medvetande.

Så gott som samtliga diskussioner rörande universum och vår verklighet utgår från att RUM och TID, redan existerar. Hur man kom dit, utelämnas så gott som alltid, liksom svaret på frågorna,
  • Vad är TID?
  • Vad är RUM?
  • Vad utgör medvetandets referens?
Man försöker således besvara aktuella frågor om universum utifrån ett internt RUM-TIDEN-perspektiv, utan att förklara medvetandets inkl ”jagets” roll och natur, och vad rum och tid representerar. Det utgör givetvis en icke oväsentlig svaghet och begränsning, om målet är att förstå universum på ett djupare plan. Många tror sig visserligen förstå, men vid en närmare granskning visar det sig att man i sin argumentering ofta använder sig av begrepp som ej är entydigt definierade. Ovanstående frågor kräver m a o svar. Målsättningen med konceptet är av det skälet, att bl a ge förslag till svar på aktuella frågor.

För detta använder sig konceptet av en ATOMÄR MODELL på fältnivå, av vilken samband mellan den via jagets förnimbara verklighetens begrepp och storheter och universum framgår. Det är den modellen konceptet och den ursprungliga texten inkl patentansökan, avhandlar. Den atomära modellen baseras på ”tänjningar” i G, ur ett ”hållfasthetsperspektiv”, där balans är liktydigt med konstant G-densitet, vilket uppnås genom produkt- och kvot-bildning. I ett försök att enklare beskriva det förnimbaras relation till ett överordnat komplext universum, har texten i detta sammandrag kompletterats med en enklare matematisk beskrivning/förankring, baserad på, relativt varandra förskjutna, TRIGONOMETRISKA och HYPERBOLISKA funktioner (≈ "strukturer").

Ett grundläggande problem vi inledningsvis står inför, när frågor om universums natur skall utforskas och besvaras, är att förklara begreppet ”jaget” och dess subjektiva och komplexa relation till vår verklighets s k rum-tid, alltså hur jaget, den subjektiva upplevelsen/förnimmelsen, kan uppstå ur, och/eller kopplas via samband till, något materiellt. Principen som efterfrågas är här den atomära modell, som beskriver relationen och sambanden mellan hjärnan som materia och jaget. Någon sådan förklaring har, såvitt jag känner till, ej redovisats. Personligen tolkar jag detta som att ingen egentligen vet och förstår.

Den verklighet, som kännetecknar livet, ur jagets perspektiv, är vi vana att beskriva som funktion av TID, inom ramen för det vi benämner RUM-TID. Frågan, Vad är TID?, motiveras av att begreppet TID innehar en central och närmast dominerande roll, vid beskrivandet av den verklighet livet ger uttryck för, inkl vårt medvetande med dess tankeförmåga. Konceptet ger förslag till svar på frågan vad TID representerar, baserat på REFERENS beroende och STRUKTUR beroende differens. Utan tillgång till svar på aktuella frågor, blir resonemang rörande universums basala natur och egenskaper ej trovärdiga.

Frågeställningen om "jaget" är att betrakta som en illusion (fri från våra atomära begrepp = ”perspektivgränsöverskridande”), alternativt verkligt (beskrivbart inom ramen för det förnimbara), är därför fascinerande. Frågan bör då rimligen ha den dignitet som krävs för att kunna göra anspråk på att vara en av de mer fundamentala och obesvarade frågorna inom filosofin.

Det kan ifrågasättas (mot bakgrund av det jag skriver i konceptet) om våra atomära begrepp och storheter räcker för att mer uttömmande besvara frågan. Det perspektivgränsöverskridande går då, i förlängningen, att associera med det vi lägger i begreppet själ, vilket gör frågeställningen än mer fascinerande.
DELTA-KONCEPTET baseras på unika principer tillämpade på ett fiktivt abstrakt grundtillstånd, G.
Grundtillståndet, G, representerar universum, överordnat och referensneutralt. Det är via "G-strängen" universum sjunger sin sång.
Balanskriteriet ΔØ symboliserar balansen i G. ΔØ beskriver bakgrunden till vår verklighets s k RUM-TID, i form av strukturella skillnader och komplexa avvikelser/obalanser i G.

Aktuella principer förklaras i den ursprungliga texten, och benämns,
  • Medvetandets Referens, MR,
  • Maskerings Princip, MP,
  • Dubbelreferens Princip, DRP.
Medvetande har enligt konceptet, en intern egenstruktur, MR.
Medvetandet maskerar via MP sin egenstruktur MR i G, vilket beskrivs av principerna, MP och DRP. Medvetandet förankrar därigenom via MP sin egen referens, MR, i G.
Det medför att MP fungerar som den egna strukturens INDIVIDUELLT förankrade strukturella REFERENS. Det är utifrån REFERENS-FÖRANKRINGEN, MR via MP placerar "jaget" i dess centrala "medvetande-position", till vilken den av ΔØ beskrivna balansen refererar.
Allt, inkl modellen ifråga, skall dock i slutänden visa sig vara en av MR genererad illusion.

Konceptet beskriver hur BALANS erhålls på komplex fältnivå genom växelverkan, VXV, via ∆Ø, refererande till dessa individuella förankringar. Balansen refererar till OLIKA av MP beroende strukturtyper, beskrivna som koncentrationer/densiteter av G inom växelverkan.

DRP beskrivs som en REFERENSNEUTRAL normerad ömsesidig VÄXELVERKAN, medan FÖRNIMMELSEN, till skillnad från den balanserade växelverkan är, REFERENSBEROENDE. ∆Ø är således en följd av tillämpning av olika referenser, eller om man så föredrar, referensdifferens. Förenklat kan hävdas att begreppet "rum-ti" därigenom "länkar samman" de olika referensperspektiven. De strukturella polarisations-förskjutningar i G som blir följden av individuella maskeringar/förankringar pga maskeringsprincipen, MP, medför att den strukturella balanspunkten ej längre är en punkt, utan får den komplexa "sfäriska" karaktär som kännetecknar och symboliserar balanskriteriet ∆Ø.

Balanskriteriet ∆Ø& har karaktär av dubbelnatur, och skrivs därför som 2∆Ø. 2∆Ø symboliserar således två olika skepnader/strukturer för att därigenom sammantaget vara i balans inom växelverkan. ΔØ anknyter till de elektromagnetiska fälten inkl de s k fundamentala konstanterna, εo och μo. Dessa konstanter kan betraktas som de yttersta ”utposterna”, mot det för oss okända.
Konceptet har kompletterats, med en kortfattad matematisk beskrivning, som redogör för hur ∆Ø:s strukturella relationer fungerar, som gränssnitt mot universum, alltså en typ av strukturell balansanpassning mellan atom och omgivande universum.

Balanskriteriet ΔØ, är av fundamental betydelse för konceptet, och härledningen av begreppet RUM-TID. Av den orsaken beskrivs kortfattat principen för hur växelverkan, VXV, inkl 2∆Ø innefattar en typ av "FUNKTIONSOMKOPPLING" mellan "sfärisk" och "hyperbolisk" struktur, i grundtillståndet, G. ΔØ baseras således på relativt varandra förskjutna TRIGONOMETRISKA och HYPERBOLISKA funktioner.
ΔØ beskrives som funktion av relativt varandra balanserande SFÄRISK och HYPERBOLISK struktur.
Den strukturella DIFFERENSEN kan betraktas som atomens anpassning till universum, och vice versa. Hyperblerna kan då relativt atomen liknas vid mot omgivande universum ”roterande” och balanserande strukturer. Den hyperboliska strukturen fungerar m a o som den sfäriska/trigonometriska ”atomens” gränssnittet gentemot universum.
VXV, så som den beskrivs i denna introduktion till inkluderar således trigonometriska och hyperboliska funktioner, samt sambanden dem emellan. VXV är ÖMSESIDIG, och förankrad i skilda referenser. Växelverkan mellan atomer kan betraktas som en ”interferens-effekt” mellan resp atomers gränssnitt.
Den s k Euler-tabellen utgör ett av flera tänkbara exempel på detta.

Genom hyperbelns båda brännpunkterna går en linje, transversalaxeln, som hyperbeln är symmetrisk kring. Mitt på transversalaxeln är hyperbelns centrum beläget. Det är detta centrum och sfärens origo som de strukturella förskjutningarna/sidställningarna refererar till. Begreppet RUM, eller kanske här bättre, AVSTÅND, är en konsekvens av dessa strukturella förskjutningar.
FÖRNIMMELSEN kan p g a MP och förskjutningen på fältnivå betraktas som en "rotations-skugga/speglin g".
Begreppet RUM är enligt konceptet en funktion av detta.

Balanskriteriets, 2ΔØ, två huvud-skepnader/strukturer har således karaktär av SFÄR och HYPERBEL.
  • SFÄREN balanseras (i rummet), av RELATIVT sfären negativ HYPERBEL.
  • HYPERBELN utgör sfärens balanserande motsvarighet, i annan strukturform.
  • RUM-TID är funktion av FUNKTIONS-DIFFERENS mellan SFÄR och HYPERBEL.
Sammanfattat redogör konceptet via 2ΔØ för det principiella ursprunget till atomära begrepp som,
  • RUM & TID
  • GRAVITATION
  • RELATIVITET
  • LJUSETS KONSTANTA HASTIGHET, c
  • RELATIONEN, MEDVETANDE – UNIVERSUM
Utifrån här redovisade principer skiljer konceptet på medvetandets ATOMÄRA, "förskjutna", struktur, och UNIVERSELL, "balanserad", struktur.
I den ursprungliga texten, mot ovan beskriven bakgrund, tillämpas följande definitioner.
Universums BALANSERADE överordnade perspektiv benämns det,
  • UNIVERSELLA PERSPEKTIVET, UP.
Medvetandets transformerade förnimmelse, benämns för det,
  • ATOMÄRA PERSPEKTIVET, AP.
UP är i balans, vilket innebär NORMERAD STRUKTUR ( = LIKA SKALFAKTORER).
UP kännetecknas av att växelverkan sker via normerade strukturer.
UP refererar till minst DUBBLA REFERENSER.

AP är i obalans, vilket innebär EJ NORMERAD STRUKTUR ( = OLIKA SKALFAKTORER).
AP kännetecknas av att FÖRNIMMELSE sker p g a obalans.
AP refererar till EGENREFERENSEN.

NORMERAT: Den G-värde-densitet som ingår i universell växelverkan.
FENOMEN: Differens/relation mellan NORMERAD och EJ NORMERAD "G-densitet".
FÖRNIMMELSE: f(ej normerad "G-densitet"), beroende av valda definitioner.

Konceptet beskriver med hjälp av ovan redovisade begrepp och principer hur ALLT inkl RUM-TID, kan härledas från avvikelser (överskott och underskott) i grundtillståndet, G.
Ur vårt atomära perspektiv, sker detta via MR, MP, DRP, och av dessa beroende växelverkan, VXV, i G, inkl STRUKTURELL TRANSFORMERING i atomär skepnad i form av 2∆Ø.

De atomära begreppen hemmahörande inom rumtiden, beskrivs via Euler-tabellen, som växelverkan via ΔØ mellan individuella, av egenreferensen beroende maskeringsförankringar.
I konceptet och tidigare inlägg beskrivs även ΔØ-reproduktionen, som TÄNJNINGAR i grundtillståndet, G.

TÄNJNING kan som begrepp (även i abstrakt form) ej beskrivas som något isolerat/fristående, utan är beroende av "något". Det är detta "något" konceptet bl a kortfattat beskriver via följande samband. DRP, och den HYPERBOLISKA funktionen är närbesläktade med varandra. VXV sker mellan MR:s förankrade MP-positioner refererande till aktuella hyperblers respektive brännpunkter. Den imaginära HYPERBOLISKA, och den reella TRIGONOMETRISKA verkligheten, balanserar därigenom ömsesidigt varandra.

Mot den här beskrivna bakgrunden föreligger det en "koppling" mellan materia i dess olika former och universum. Vår hjärna och dess funktioner kan således inte betraktas som något isolerat, och oavhängigt universum. Vi är m a o "uppkopplade" mot totalen, G.

I efterföljande text ges en enklare matematisk förankring/härledning av 2∆Ø.
STRUKTURANPASSNING, 2Ư - UNIVERSUM

Som ett förtydligande komplement till konceptets beskrivning av modellen för i ∆Ø ingående "G-töjningar" bör för förståelsen några matematiska samband, som indirekt härrör från de komplexa "töjningarna" uppmärksammas. Med avstamp i/från dessa samband ges en alternativ matematisk beskrivning till vår verklighet, och hur VXV inkl balanskriteriet 2∆Ø innefattar "FUNKTIONSOMKOPPLING" mellan "sfärisk" och "hyperbolisk" struktur. Funktionsomkopplingen får till konsekvens att de hyperboliska strukturerna balanserar de sfäriska/trigonometriska "atomerna" gentemot universum. Fenomenet TID liksom fälthastigheten c härrör t ex från differensen/överlappningen mellan de skilda strukturer 2∆Ø symboliserar.

Ovan nämns att den andra/balanserande sfären i 2∆Ø är av annan, från verkligheten avvikande, struktur, det är det uttrycket/sambandet vi här söker. Detta åstadkommes genom att multiplicera de atomära trigonometriska uttryck, som används för att beskriva vår verklighet, med komplexa enheten i (i tidigare text även benämnd j) erhålls ett nytt inom aktuell växelverkan, balanserande uttryck.

För att förstå tanken bakom i, antags att vår förnimbara verklighet beskrivs som funktion av talet +1, samt att rummet kan beskrivas utifrån en referenspunkt med hjälp av enhetscirkeln, x2 + y2 = +1
I förlängningen av detta resonemang finner vi begreppet EXISTENS, som då kan likställas med "+1".

Det konceptet bl a handlar om är vad som i dold/imaginär form BALANSERAR vår förnimbara reella VERKLIGHET, och som då kan beskrivs som funktion av talet −1. Balans innebär här att: (+1) – (−1) = 0
Därutöver är vi intresserade av hur balansen i vår förnimbara verklighet förhåller sig till omgivande universum. För att förklara detta bör innebörden av talet −1 först begrundas. Vi tänker oss här en balanserande struktur, som representeras av en negativ "yta", −1. För att de balanserande egenskaperna skall kunna beskrivas behöver vi utvärdera några "detaljer" hos den negativa/dolda ytan, och det uppnås genom att beräkna "ytans" sidor m a o roten ur −1, som skrivs √−1.
Den i sammanhanget viktiga imaginära enheten, definieras som, i = ±√−1
Medelvärdet av den reella verkligheten, +1, och den balanserande strukturen −1 blir då √+1∙−1 = ±i Den imaginära enheten, i, förekommer alltså i två skepnader, + respektive −. Innebörden av detta blir att i antyder att den dolda ”imaginära” ytan, som balanserar den förnimbara verkligheten, har komplexa egenskaper som vi saknar mänsklig förmåga att direkt förnimma.

TRIGONOMETRISKA funktioner definieras reellt via enhetscirkel, x2 + y2 = 1

Av Pythagoras sats följer att enhetscirkeln kan beskrivas i koordinater varvid, x2 + y2 = 1, som i/vid polära koordinater blir den trigonometriska ettan.

Enhetscirkeln är en cirkel med radie 1.
För kommande bruk utökas här resonemanget till att utöver det reella även omfatta det komplexa via Eulers formler,
e+ix = cos x + i sin x som omformuleras som, sin x = (e+ix − cos x) / i
e−ix = cos x − i sin x som omformuleras som, cos x = (e−ix + i sin x)

vilka vidare omformas via,

sin x = (e+ix − cos x) / i =
(e+ix − e−ix + i sin x) / i =
(e+ix − e−ix − sin x) / i =
sin x + sin x  = (eix − e−ix) / i =
2 sin x  = (eix − e−ix) / i =
sin x  = (eix − e−ix) /2i

och på liknande sätt för

cos x = (e−ix + i sin x) =
e−ix + i(e+ix − cos x) / i =
e−ix + (e+ix − cos x) =
2 cos x = (eix + e−ix) =
cos x = (eix + e−ix) /2

Trigonometriskt gäller således,

sin x  = (eix − e−ix) /2i = i sin x  = (eix − e−ix) /2
cos x = (eix + e−ix) /2


HYPERBOLISKA funktioner definieras med hjälp av enhetshyperbel, x2 - y2 = 1

Kopplingen mellan hyperbler och de hyperboliska funktionerna framgår av, https://sv.wikipedia.org/wiki/Hyperbolisk_funktion

Inom den analytiska geometrin placerar man i regel hyperbeln så att medelpunkten sammanfaller med origo och transversalaxeln med x-axeln. Hyperbelns ekvation blir då,
x2 / a2 − y2 / b2 = +1

Till varje hyperbel hör en konjugathyperbel, som har hyperbels konjugataxel som transversalaxel och dess transversalaxel som konjugataxel. Dess ekvation är,
x2 / a2 − y2 / b2 = −1

Produkten av ett binom med dess konjugat blir enligt konjugatregeln differensen mellan två kvadrater. Ett tals konjugat används bland annat vid division av komplexa tal genom att förlänga bråket med nämnarens konjugat för att få ett reellt tal i nämnaren.

De hyperboliska funktionerna är besläktade med de trigonometriska funktionerna, och kan här betraktas som utvidgningar till det komplexa talplanet av atomära trigonometriska funktioner. De har därigenom förutsättningar att beskriva de komplexa egenskaper/samband som kännetecknar de komplexa, egenskaper vi här söker.

Högra delen av hyperbeln har koordinaterna cosh a, sinh a, där a är dubbla rödmarkerade arean. Koordinaterna cosh a och sinh a, refererar således inte till cirkeln utan till hyperbeln. Vid jämförelse med Eulers formler, framgår att enligt definitionerna av cosh och cos är skillnaden att vinkeln är multiplicerad med den komplexa enheten i. Motsvarande gäller för sin och sinh Notera att det är VINKELN (≈ "ROT-tänjning") som multipliceras med komplexa enheten i .

Till följd av multipliceringen med i saknar de hyperboliska funktionerna reella perioder. Av samma skäl har sinh x och cosh x den imaginära perioden 2πi.

Symbolen a erhåller därigenom atomärt karaktären av den atomära cirkulära strukturens (Ø) balanserande dolda/maskerade imaginära komplement. Maskeringen får via ”hyperbelkaraktäristiken” m a o till konsekvens en imaginär spegling med i förlängningen "separerande egenskaper". Principiellt kan detta beskrivas som att "separeringen" är funktion av derivator vars förankring är individuellt och selektivt bestämda av maskeringen. Detta utgör en viktig komponent i den basala bakgrunden till Euler-tabellen i konceptet, och de atomära begreppen RUM och TID.

TRIGONOMETRISKA - HYPERBOLISKA ömsesidiga vxv-samband

Växelverkan mellan atomer kan betraktas som en "interferens-effekt" mellan resp atomers gränssnitt. Detta kan då beskrivas som att när verklighetens trigonometriska uttryck multipliceras med komplexa enheten i erhålls ett nytt hyperboliskt balanserande uttryck, individuellt förankrat, ingående i det via VXV observerade. Växelverkan fungerar därigenom som ömsesidig strukturomvandlare. VXV inkluderar således trigonometriska och hyperboliska funktioner, och sambanden dem emellan. Principen för detta kan då t ex beskrivas enligt följande.

Vår, som observatör, förnimbara reella verklighet beskrivs, ur observatörens position och perspektiv, trigonometriskt med hjälp av rummets koordinater, refererar till en reell referenspunkt. Denna punkt övergår i konceptet till sfärisk komplex form inom växelverkan, VXV, och beskrivs därvid som balanskriteriet, ∆Ø.

För att beskriva övergången från det reella trigonometriska, till det komplexa ∆Ø, använder sig konceptet av Eulers formler, för att utöka resonemanget till att utöver det reella även omfatta det komplexa,
e+ix = cos x + i sin x som omformuleras till, sin x = (e+ix − cos x) / i
e−ix = cos x − i sin x
som omformuleras till, cos x = (e−ix + i sin x)

sin x = (e+ix − cos x) / i = sin x = (e+ix − (e−ix + i sin x)) / i = (e+ix − e−ix − i sin x)) / i =
=(e+ix − e−ix) / i − sin x = (e+ix − e−ix) / i − sin x = 2 sin x (e+ix − e−ix) / i =
sin x (eix − e−ix) /2i

Ovanstående innebär att, sin x  = (eix − e−ix) /2i multiplicerat med i, antar hyperbolisk form enligt,
sinh (ix)  = (e+iix − e−iix) /2ii = (e−x – e+x ) /−2 = −(e−x – e+x )/2 = (e+x − e−x ) /2 =
sinh (ix) = (e+x − e−x ) /2        "udda" = "Rotation" (inv runt origo)
vilket innebär att i sin x  = (e+ix − e−ix) /2 hyperb. motsvaras av
sinh (ix) = (e+x − e−x ) /2
vilket ger i sin (x) = sinh (ix)

Samt på motsvarande sätt, cos x = (e+ix + e−ix) /2 multiplicerat med i, antar hyperbolisk form enligt,
cosh (ix) = (e+iix + e−iix) /2 = (e−x + e+x) /2 =
cosh (ix) = (e+x + e−x ) /2       "jämn" = "Symmetrisk" (≈ "ömsesidigt")
vilket innebär att cos x = (e+ix + e−ix) /2 hyperb. motsvaras av
cosh (ix) = (e+x + e−x ) /2
vilket ger cos (x) = cosh (ix)

cosh (x) = cos (ix), cosh (ix) = cos (x)
sinh (x) = − i sin (ix), sinh (ix) = i sin (x)

Till följd av multipliceringen med i saknar de hyperboliska funktionerna reella perioder. Av samma skäl har sinh x och cosh x den imaginära perioden 2πi.
Vi omvandlar utifrån detta därefter Eulers trigonometriska formler till hyperboliska,
e+ix = cos x + i sin x = cosh (ix)
+ sinh (ix)
e−ix = cos x − i sin x = cosh (ix) − sinh (ix)

Produkten av Eulers trigonometriska formler är enligt ovan, e+jx · e–jx = cos2 x + sin2 x vilket kan skrivas,

[cosh (ix) + sinh (ix)] [cosh (ix) − sinh (ix)] = cosh2 (ix) – sinh2(ix) hyperboliskt.
  • Sätt x = cos och y = sin i cos2 x + sin2 x erhålls x2 + y2 = 1 = enhetscirkel
  • Sätt x = cosh och y = sinh i cosh2 (ix) – sinh2 (ix) erhålls x2 − y2 = 1 = enhetshyperbel.
Detta utgör då Delta-konceptets redovisade basala matematiska bakgrunden till atomens balanserande ”gränssnitt” relativt universum. Omsatt till tänjningsfenomen i grundtillståndet, G, beskrivs detta i med hjälp av den s k Euler-tabellen.

Euler-tabellen baseras på DRP och MP, och det är här inom vxv som RUM-TID tar form.
Enkelt uttryckt ger vxv atomära begrepp via olika "koncentrationer"” (= olika skalfaktorer). De olika skalfaktorerna kan, enligt konceptet, därigenom beskrivas som av skalfaktorer beroende dubbelriktade tänjningsfenomen av ”roterande” karaktär.
Denna dubbel-rotation kan således beskrivas som funktion av vinkeländring, φ.
De TRIGONOMETRISKA och HYPERBOLISKA funktionerna/strukturerna verifierar indirekt den i konceptet använda/tillämpade modellen.

NÅGRA YTTERLIGARE KOMMENTARER
  • Vid kommunikation/växelverkan mellan t ex A och B, gäller detta resonemang ömsesidigt. Både A och B förnimmer sig således existera i verkligheten som +1, men har likväl imaginärt medelvärde. Hur detta är möjligt är avhängigt av varuti växelverkan strukturellt består. Växelverkan innefattar p g a 2∆Ø:s dubbla skepnader, både TRIGONOMETRISKA (re) och HYPERBOLISKA (im) samband. Observera dock att detta gäller ömsesidigt ur både A:s och B:s perspektiv.
    En konsekvens av detta är att A och B egentligen inte förnimmer varandra direkt, utan förnimmelsen Innefattar komplex STRUKTUROMVANDLING.

    De hyperboliska sambanden som balanserar verklighetens trigonometriska samband har då ej enbart verkligheten som förankring utan ”speglar” i viss bemärkelse universum. Det förefaller därigenom som att den komplexa vxv med dess skilda strukturer (trigonometriska OCH hyperboliska) som matematikens imaginära tal har sin basala grund. Det ovan beskrivna medelvärdet ±i innefattar enligt konceptets tolkning således de strukturella skillnader som kännetecknar växelverkan.
    Konsekvensen av detta blir att det vi förnimmer mer är att betrakta som en "vxv-balans-spegling" gentemot Universum via ±i, än absolut sanning ur ett universellt överordnat perspektiv.

    Filosofiskt bör det vara fascinerande att, på här beskrivet sätt, förklara i atomära termer hur vårt medvetande inkl jaget, ej är att betrakta som autonomt, utan via den "hyperboliska balansrelationen" ingår i, och samverkar med, universum. Paradoxer som t ex "oändlighet" får härigenom på köpet sin förklaring.

  • För att balansera den första sfären ingående i ∆Ø används de hyperboliska funktioner som erhålls vid multiplicering med den imaginära enheten i, och som då symboliseras av den andra "negativa" sfären. Detta förfarande refererar till den verklighet och dess storheter medvetandet och "jaget" förespeglar oss . Begreppet RUM är m a o att betrakta som "inbyggd" referens, för det förda balans-resonemanget. Viktigt att notera är även att i hyperbelfunktionerna ingående cosh och sinh refererar till punkt ("origo") som här EJ sammanfaller med cirkelns origo, utan befinner sig på sfärens periferi, orienterad med i.
    Vår förnimbara verklighet och dess RUM-TID balanseras således av en imaginär BALANSERANDE "struktur" som befinner sig FÖRSKJUTEN/SIDSTÄLLD med fälthastigheten/ljushastigheten, c, relativt vår reella "struktur". Begrepp som GRAVITATION och RELATIVITET får likaså sin förklaring som funktion av aktuella strukturers förskjutning/sidställning relativt varandra.

  • Hyperbeln erhålls här när vinkeln i cirkelns "koordinater" multipliceras med komplexa enheten i. Detta ger upphov till en typ av "rotation" mellan cirkel och hyperbel, som beskrivs i ursprungstexten. Cirkeln och hyperbeln antar härvid (p g a rotationen) skenbart "sfärisk" form. Begrundas detta inses att cirkeln och hyperbeln balanserar varandra.
    Därav benämningen balanskriterie. Den "förskjutna/roterande" hyperbeln kan därigenom ses som en imaginär spegling av cirkeln/sfären. Därav symbolen 2∆Ø.
    Ur ett filosofiskt perspektiv bör noteras att verkligheten nu balanserar gentemot något imaginärt.

  • Den i konceptet beskrivna ömsesidiga VÄXELVERKAN, är baserad på här beskrivna samband. Ett exempel på detta, hämtat från ursprungstexten, RELATIVITET, är följande,
    Ur ATOMÄRT perspektiv, refererande till en observatör, ger relativrörelse, V, upphov till följande från relativitetsteorin välbekanta samband,

    ΔVXV "RE": √(+C + V)(–C + V) / jC = √(–C2 + V2) / jC = jC√1– (V/C)2 / jC = ±√1– (V/C)2
    ΔVXV "IM": √(+jC + V)(–jC + V) / C = √(+C2 + V2) / C = C√1+ (V/C)2 / C = ±√1+ (V/C)2


    Notera här att uttrycken innefattar relationen till imaginära MEDELVÄRDET mellan aktuella strukturformer! Den speciella relativitetsteorin blir därigenom förhållandevis lätt att förstå.
    Konceptet redogör även för hur Lorentz-transformationen, LT, och Einsteins Speciella Relativitetsteori, ESR, enbart utgår från det medvetandet förnimmer. Det, i kombination med avsaknad av definition av fenomenet tid, medför enligt konceptet att LT och ESR ej är kompletta och då sannolikt feltolkas.

  • För att balansera -sfären i G, i samtliga "koordinat-riktningar", krävs att även de hyperboliska funktionerna täcker in samtliga riktningar, innebärande perspektiven ±c och ±jc.
    Notera att medelvärdet av +c och –c är √+c ∙−c = ±jc , och motsvarande för +jc och –jc är √+jc ∙−jc = ±c.
    Vid förändringar inom ramen för RUM-TID får dessa följdverkningar för balanskomplexet i sin helhet, som funktion av relationen till ±c och ±jc. Förändringarna ifråga innebär m a o ändrade ömsesidiga balansförutsättningar, därav medelvärdena.

  • En sammanfattande förenkling av konceptets syn på medvetandets mekanism är att medvetandet är en atomär illusion genererad via våra sinnens egenstrukturers maskerande egenskaper, "nyckelkod", i relation till universums grundtillstånd, G. Sinnets egenstruktur sätter därigenom "sin egen referens"
  • .
    Det av observatören via växelverkan observerade objektet är mot ovanstående bakgrund att likna vid en effekt av hyperbolisk vxv-transformation, involverande olika "funktionstyper".
    Fälthastigheten c kan här betraktas som en vxv-transmissionseffekt med koppling till "1" i hyperbelfiguren ovan.

  • Frågeställningen om "jaget" är att betrakta som en illusion (fri från våra atomära begrepp = ”perspektivgränsöverskridande”), alternativt verkligt (beskrivbart inom ramen för det förnimbara), återstår att besvara. Vad man däremot kan hävda, är att konceptet, inte minst ur ett religiöst perspektiv, erbjuder fascinerande tolkningsmöjligheter, långt bortom ateistens atomära argumentering.

    I konceptet redovisade principer medför att våra sinnens interna atomstruktur utgör en del av universums balanserade struktur. Som en konsekvens av att sinnets interna struktur ej kan "förnimma" sin egen struktur, introducerar den interna strukturen därigenom en strukturobalans i förhållande till sin egen struktur. Enligt konceptet härrör vårt medvetande, inkl vårt "jag" och fälten från denna strukturobalans.
    Konceptet redogör för hur vår föreställningsvärld, inkl medvetandets EXISTENS förnimmelse, hänför sig till denna av oss "atomer", själva introducerade strukturobalans. Medvetandet är därigenom en typ av självförvållad/självgenererad illusion/skenbild, men existerar likväl som en del av universum, ur sitt eget perspektiv.

  • Följande figur är ett försök att förenklat, beskriva balanskriteriets, ΔØ, komplexa natur.

Förtydliganden till DELTA-KONCEPTET finns även att läsa som inlägg på, filosofiforum.se under rubriken FILOSOFI, och där företrädesvis i tråden,
Vad utgör medvetandets referens?

För att komma till den ursprungliga uppsatsen, v g KLICKA HÄR
• A new generation of eddy current measuring system for detection of surface defects.
• Excellent performance
• Detects and records surface defects in all kinds of hot and cold metals
• High carrier frequency in the MHZ-region
CONTENT:

• DELTATEST - General description of  DELTATEST and its inventor - Törnbloms Kvalitetskontroll
• Basic Design Principles
• Products - 4 pages with photos
• Sensors - 6 pages with photos
• Sensor basics
• Specification
• Definitions
• Performance Including defect registrations
• Expected performance, exampels
• Sensor, dimensions
• Questionnaire
• Contact
• Information in Swedish / Information på svenska
CLICK HERE to visit DELTATEST.
Besökare denna månad:
Besökare idag:
Besökare online: